The Chance to dream - Del 4
Saga's kropp låg nu på en bår stor för en vuxen, iskall och nästan lila. Läkarna fipplade med massa maskiner. Jag och mamma stod och grät. Allting var kaos.
”Dom från dödsavdelningen kommer snart” Sa Emily när hon kom till oss
Mamma nickade kort mellan en hulkning och fortsatte sen gråta.
Det kom två läkare med filtar som dom skulle lägga över henne.
”Vänta” sa mamma ”Låt mig få säga en sista sak till henne”
Läkarna nickade och mamma gick fram till Saga.
”Älskade lilla vän. Du har idag lämnat oss. Mamma, pappa och din syster, Miranda, kommer alltid sakna dig. Tack för att du fanns den tid hos oss du hann. Tack Saga”
Mamma pussade henne en sista gång på pannan och backade sen. Jag gick fram, gav henne en kram och gjorde ett peacemärke på hennes hjärta med fingrarna, så som vi alltid gjort, varje kväll. Sen backade jag också. Läkarna gick fram och täckte henne med 4 filtar.
Snart öppnades dörrarna och 2 personer klev in. Jag antog att det var dom från dödsavdelningen. Tjejen som stod vid dörren pekade mot vårt håll och människorna kom mot oss.
”Din dotter?” Frågade den ena som var en dam runt 50
Mamma nickade.
Den andra, som var en man runt 55, hade redan gått fram till Saga och undersökt.
Kvinnan gick nu också fram till henne och granskade henne noga.
”Ja, vi tar med henne” Sa mannen med dov, bullrig röst.
Kvinnan nickade och dom båda tog tag i varsin ände och gick ut. Mamma och jag gick ut i korridoren och såg efter dom svarta skepnaderna som bara blev mindre och mindre, korridoren tycktes vara oändlig.
Mamma och jag gick in till rummet igen, till den plats där Sagas bår hade stått, nu var det bara golv, grönt sjukhus golv.
”Kom” Sa Emily ”Ni ska få gå till ett annat rum, ett rum där ni bara kan slappna av ett tag”
Hon tog oss på axlarna och vi började gå.
Efter att vi hade gått i korridoren i tre minuter kom vi till ett rum, lite roligare än dom andra. Det var ljusgula väggar och svart golv. Mitt i rummet stod ett bord med fyra stolar omkring, i ena hörnet var det en soffa med ett litet bord framför. I ett annat hörn var det ett till litet rum. Det var frostat glas på det fönster som fanns. Jag gick fram och kollade på dörren in till rummet ”Toalett” Stod det på en vit träbit.
Jag satte mig i soffan. Mamma kom strax efter.
”Det kommer komma in en till familj, en mamma, en pappa och en dotter på 14 år, dom har nyligen förlorat sin dotter och syster, som var 6 år. Ni kanske kan prata med dom och dela era tankar”
Mamma och jag nickade och satte oss ner i soffan. Emily gick ut.
Efter ungefär 10 minuter kom det in en familj, ledsna och hängiga. En mamma, en pappa och en dotter som såg ut att vara, precis som Emily sagt, 14 år. Dom gick fram till soffan, utan att ens göra nåt tecken på att dom hade märkt oss. Dottern satte sig bredvid mig medan föräldrarna satte sig bredvid mamma.
Jag granskade tjejen noga, ljusblont hår, bruna ögon och ganska smal. På grund av allt smink hon hade i ansiktet såg hon mycket äldre ut än vad hon var.
Hon tittade plötsligt upp. Hennes ansikte såg helt förskräckligt ut efter allt smink som kletats ut av alla tårar, men jag försökte få bort det och gav istället ifrån mig ett svagt leende. Hon log svagt tillbaka.
”Miranda” Sa jag och log lite större
”Maya” Sa hon och rätade på sig lite
Jag hade slutat gråta nu, det skulle ju ändå inte löna sig, Saga kommer inte tillbaka.
Maya drog med fingret under ögat, det var svart. Hon fick en chockad min, och sprang direkt till toaletten.
Medan jag väntade på att hon skulle komma tillbaka kollade jag mot mammas håll. Hon och Mayas föräldrar satt och pratade. Jag såg att mamma kunde slappna av och att hon mådde bättre av att prata med nån som var i samma situation. Jag log av känslan att hon hade det bra.
Maya kom tillbaka, skakandes med sina händer, antagligen för att dom skulle torka, och satte sig bredvid mig igen.
”Så...” Började jag ”Du har förlorat din syster?”
Maya tittade upp på mig. Hon nickade kort och svalde sen hårt.
”Jag med” Sa jag kort
”Kom” Sa Maya och reste sig upp ”Vi sätter oss hä borta”
Jag nickade och reste mig upp. Vi gick bort till ett hörn, som verkade vara ett litet kök. Det var det ett bord, två stolar och ett litet pentry. Vi satte oss vid varsin stol, mittemot varandra.
”Min syster var så fin” Började Maya
”Min med, hon betydde allt för mig” sa jag och kämpade för att tårarna skulle stanna innanför ögonlocken
”Vad hette din syster?” Frågade Maya
”Saga, din då?”
”Elsa” Jag såg att hon inte kunde hålla tårarna längre
”Jag och Saga stod varandra väldigt nära” Sa jag
”Jag och Elsa med” Sa hon ”Mamma och pappa har varit osams väldigt mycket så jag och Elsa har sökt skydd hos varandra”
Hon kunde inte hålla sig längre, en tår började saka rulla ner för hennes kind.
”Din syster blev bara sex år va?” Frågade jag svagt
”Ja” Hon nickade sakta ”Din då?”
”Åtta” Nu rullade det även ner en tår på min kind
Jag vände blicken mot pentryt. Det stod fika på diskbänken. Det låg även en liten lapp där. Jag reste mig upp och gick fram
”Ta gärna fika/Personalen” Stod det
”Vill du ha?” Frågade jag och vände mig mot Maya igen
”Visst” Ett svagt leende kom fram ur henne igen
Jag nickade och vände mig om igen. Jag tog fram 5 assietter och ställde på bordet. Sen tog jag fram 5 glas, fikat och cola.
”Det finns fika här om ni vill ha” Sa jag mot dom vuxna innan jag satte mig ner igen.
Maya hade redan börjat hälla upp dricka åt sig
”Vill du ha?” Frågade hon
”Ja tack” Sa jag och tog en bit av toscakakan.
Maya hällde upp till mig och tog själv en chokladboll. Dom vuxna kom och Mayas pappa började göra kaffe, eller han satte på vattnet, det andra var redan klart. Mamma och Mayas mamma tog varsin kaka och gick iväg till soffan igen. Mayas pappa tog två kakor, en som han började mumsa på medan han vänta på kaffet.
”PIIIP” Lät det från kaffemaskinen plötsligt och kaffet var klart. Mayas pappa tog kannan och 3 muggar och gick iväg till soffan, där lämnade han allting och kom sen tillbaka till diskbänken och hämtade sin assiett med den halvätna chokladbollen
och en hel bit av toscakakan. Sen gick han tillbaka till soffan och satte sig ner vid dom andra två.
”Vad heter dina föräldrar?” Frågade jag
”Mamma heter Karin och pappa heter Thomas” Sa hon efter att hon hade svalt slutet av chokladbollen ”Dina då?”
”Mamma heter Maria och pappa heter Dan” Sa jag ”Fast pappa ligger i koma just nu”
”Ojdå”
”Mamma, pappa och Saga var med i den där stora bilolyckan igår..” Sa jag och suckade
”Oj” Sa hon ”Din mamma klarade sig?”
”Ja” Sa jag och suckade ”Min syster dog och pappa vet vi inte”
”Oj” Sa hon ännu en gång
”Nå.. Har du några intressen på fritiden?” Frågade jag för att lämna ämnet, det var ju trots allt lite känsligt”
”Ja, jag tränar gymnastik och så sjunger jag lite” Sa hon
”Va?!” Utbrast jag ”Det gör jag med”
”Kul!” Hon skrattade ”Sjunger du bara covers eller egna?”
”Mest covers men har även hittat på några egna” Sa jag och log ”Det har kommit flera under tiden på sjukhus”
”Wow! Jag sjunger bara covers, men det är för att jag inte är bra på att skriva egna”
”Joo, det är du säkert, du måste bara hitta det inom dig” Sa jag och skrattade
”Har du nåt du kan sjunga nu?” Frågade Maya och log stort
”Hmm.. Ja, jag har en nu faktiskt” sa jag och fick direkt upp en låt i huvudet ”Vill du höra?”
”Jaa” Hon log
”Woow woow!” Maya stod upp och jublade.
Mamma, Karin och Thomas hade också kommit.
”Du har talang” Sa Karin och gav mig en kram.
Jag besvarade kramen. Mamma kom och gav mig en kram hon också.
”Du är så duktig” Mumlade hon i mitt hår.
”Tack allihopa” sa jag en aning högre
”Ska vi ika allihop vid soffan nu?” Frågade Thomas
”Abslout” Sa mamma och Karin i kör och vi gick allihop till soffan.
----
Hur var den? Komentera!
Saga's kropp låg nu på en bår stor för en vuxen, iskall och nästan lila. Läkarna fipplade med massa maskiner. Jag och mamma stod och grät. Allting var kaos.
”Dom från dödsavdelningen kommer snart” Sa Emily när hon kom till oss
Mamma nickade kort mellan en hulkning och fortsatte sen gråta.
Det kom två läkare med filtar som dom skulle lägga över henne.
”Vänta” sa mamma ”Låt mig få säga en sista sak till henne”
Läkarna nickade och mamma gick fram till Saga.
”Älskade lilla vän. Du har idag lämnat oss. Mamma, pappa och din syster, Miranda, kommer alltid sakna dig. Tack för att du fanns den tid hos oss du hann. Tack Saga”
Mamma pussade henne en sista gång på pannan och backade sen. Jag gick fram, gav henne en kram och gjorde ett peacemärke på hennes hjärta med fingrarna, så som vi alltid gjort, varje kväll. Sen backade jag också. Läkarna gick fram och täckte henne med 4 filtar.
Snart öppnades dörrarna och 2 personer klev in. Jag antog att det var dom från dödsavdelningen. Tjejen som stod vid dörren pekade mot vårt håll och människorna kom mot oss.
”Din dotter?” Frågade den ena som var en dam runt 50
Mamma nickade.
Den andra, som var en man runt 55, hade redan gått fram till Saga och undersökt.
Kvinnan gick nu också fram till henne och granskade henne noga.
”Ja, vi tar med henne” Sa mannen med dov, bullrig röst.
Kvinnan nickade och dom båda tog tag i varsin ände och gick ut. Mamma och jag gick ut i korridoren och såg efter dom svarta skepnaderna som bara blev mindre och mindre, korridoren tycktes vara oändlig.
Mamma och jag gick in till rummet igen, till den plats där Sagas bår hade stått, nu var det bara golv, grönt sjukhus golv.
”Kom” Sa Emily ”Ni ska få gå till ett annat rum, ett rum där ni bara kan slappna av ett tag”
Hon tog oss på axlarna och vi började gå.
Efter att vi hade gått i korridoren i tre minuter kom vi till ett rum, lite roligare än dom andra. Det var ljusgula väggar och svart golv. Mitt i rummet stod ett bord med fyra stolar omkring, i ena hörnet var det en soffa med ett litet bord framför. I ett annat hörn var det ett till litet rum. Det var frostat glas på det fönster som fanns. Jag gick fram och kollade på dörren in till rummet ”Toalett” Stod det på en vit träbit.
Jag satte mig i soffan. Mamma kom strax efter.
”Det kommer komma in en till familj, en mamma, en pappa och en dotter på 14 år, dom har nyligen förlorat sin dotter och syster, som var 6 år. Ni kanske kan prata med dom och dela era tankar”
Mamma och jag nickade och satte oss ner i soffan. Emily gick ut.
Efter ungefär 10 minuter kom det in en familj, ledsna och hängiga. En mamma, en pappa och en dotter som såg ut att vara, precis som Emily sagt, 14 år. Dom gick fram till soffan, utan att ens göra nåt tecken på att dom hade märkt oss. Dottern satte sig bredvid mig medan föräldrarna satte sig bredvid mamma.
Jag granskade tjejen noga, ljusblont hår, bruna ögon och ganska smal. På grund av allt smink hon hade i ansiktet såg hon mycket äldre ut än vad hon var.
Hon tittade plötsligt upp. Hennes ansikte såg helt förskräckligt ut efter allt smink som kletats ut av alla tårar, men jag försökte få bort det och gav istället ifrån mig ett svagt leende. Hon log svagt tillbaka.
”Miranda” Sa jag och log lite större
”Maya” Sa hon och rätade på sig lite
Jag hade slutat gråta nu, det skulle ju ändå inte löna sig, Saga kommer inte tillbaka.
Maya drog med fingret under ögat, det var svart. Hon fick en chockad min, och sprang direkt till toaletten.
Medan jag väntade på att hon skulle komma tillbaka kollade jag mot mammas håll. Hon och Mayas föräldrar satt och pratade. Jag såg att mamma kunde slappna av och att hon mådde bättre av att prata med nån som var i samma situation. Jag log av känslan att hon hade det bra.
Maya kom tillbaka, skakandes med sina händer, antagligen för att dom skulle torka, och satte sig bredvid mig igen.
”Så...” Började jag ”Du har förlorat din syster?”
Maya tittade upp på mig. Hon nickade kort och svalde sen hårt.
”Jag med” Sa jag kort
”Kom” Sa Maya och reste sig upp ”Vi sätter oss hä borta”
Jag nickade och reste mig upp. Vi gick bort till ett hörn, som verkade vara ett litet kök. Det var det ett bord, två stolar och ett litet pentry. Vi satte oss vid varsin stol, mittemot varandra.
”Min syster var så fin” Började Maya
”Min med, hon betydde allt för mig” sa jag och kämpade för att tårarna skulle stanna innanför ögonlocken
”Vad hette din syster?” Frågade Maya
”Saga, din då?”
”Elsa” Jag såg att hon inte kunde hålla tårarna längre
”Jag och Saga stod varandra väldigt nära” Sa jag
”Jag och Elsa med” Sa hon ”Mamma och pappa har varit osams väldigt mycket så jag och Elsa har sökt skydd hos varandra”
Hon kunde inte hålla sig längre, en tår började saka rulla ner för hennes kind.
”Din syster blev bara sex år va?” Frågade jag svagt
”Ja” Hon nickade sakta ”Din då?”
”Åtta” Nu rullade det även ner en tår på min kind
Jag vände blicken mot pentryt. Det stod fika på diskbänken. Det låg även en liten lapp där. Jag reste mig upp och gick fram
”Ta gärna fika/Personalen” Stod det
”Vill du ha?” Frågade jag och vände mig mot Maya igen
”Visst” Ett svagt leende kom fram ur henne igen
Jag nickade och vände mig om igen. Jag tog fram 5 assietter och ställde på bordet. Sen tog jag fram 5 glas, fikat och cola.
”Det finns fika här om ni vill ha” Sa jag mot dom vuxna innan jag satte mig ner igen.
Maya hade redan börjat hälla upp dricka åt sig
”Vill du ha?” Frågade hon
”Ja tack” Sa jag och tog en bit av toscakakan.
Maya hällde upp till mig och tog själv en chokladboll. Dom vuxna kom och Mayas pappa började göra kaffe, eller han satte på vattnet, det andra var redan klart. Mamma och Mayas mamma tog varsin kaka och gick iväg till soffan igen. Mayas pappa tog två kakor, en som han började mumsa på medan han vänta på kaffet.
”PIIIP” Lät det från kaffemaskinen plötsligt och kaffet var klart. Mayas pappa tog kannan och 3 muggar och gick iväg till soffan, där lämnade han allting och kom sen tillbaka till diskbänken och hämtade sin assiett med den halvätna chokladbollen
och en hel bit av toscakakan. Sen gick han tillbaka till soffan och satte sig ner vid dom andra två.
”Vad heter dina föräldrar?” Frågade jag
”Mamma heter Karin och pappa heter Thomas” Sa hon efter att hon hade svalt slutet av chokladbollen ”Dina då?”
”Mamma heter Maria och pappa heter Dan” Sa jag ”Fast pappa ligger i koma just nu”
”Ojdå”
”Mamma, pappa och Saga var med i den där stora bilolyckan igår..” Sa jag och suckade
”Oj” Sa hon ”Din mamma klarade sig?”
”Ja” Sa jag och suckade ”Min syster dog och pappa vet vi inte”
”Oj” Sa hon ännu en gång
”Nå.. Har du några intressen på fritiden?” Frågade jag för att lämna ämnet, det var ju trots allt lite känsligt”
”Ja, jag tränar gymnastik och så sjunger jag lite” Sa hon
”Va?!” Utbrast jag ”Det gör jag med”
”Kul!” Hon skrattade ”Sjunger du bara covers eller egna?”
”Mest covers men har även hittat på några egna” Sa jag och log ”Det har kommit flera under tiden på sjukhus”
”Wow! Jag sjunger bara covers, men det är för att jag inte är bra på att skriva egna”
”Joo, det är du säkert, du måste bara hitta det inom dig” Sa jag och skrattade
”Har du nåt du kan sjunga nu?” Frågade Maya och log stort
”Hmm.. Ja, jag har en nu faktiskt” sa jag och fick direkt upp en låt i huvudet ”Vill du höra?”
”Jaa” Hon log
”Woow woow!” Maya stod upp och jublade.
Mamma, Karin och Thomas hade också kommit.
”Du har talang” Sa Karin och gav mig en kram.
Jag besvarade kramen. Mamma kom och gav mig en kram hon också.
”Du är så duktig” Mumlade hon i mitt hår.
”Tack allihopa” sa jag en aning högre
”Ska vi ika allihop vid soffan nu?” Frågade Thomas
”Abslout” Sa mamma och Karin i kör och vi gick allihop till soffan.
----
Hur var den? Komentera!
Saga's kropp låg nu på en bår stor för en vuxen, iskall och nästan lila. Läkarna fipplade med massa maskiner. Jag och mamma stod och grät. Allting var kaos.
”Dom från dödsavdelningen kommer snart” Sa Emily när hon kom till oss
Mamma nickade kort mellan en hulkning och fortsatte sen gråta.
Det kom två läkare med filtar som dom skulle lägga över henne.
”Vänta” sa mamma ”Låt mig få säga en sista sak till henne”
Läkarna nickade och mamma gick fram till Saga.
”Älskade lilla vän. Du har idag lämnat oss. Mamma, pappa och din syster, Miranda, kommer alltid sakna dig. Tack för att du fanns den tid hos oss du hann. Tack Saga”
Mamma pussade henne en sista gång på pannan och backade sen. Jag gick fram, gav henne en kram och gjorde ett peacemärke på hennes hjärta med fingrarna, så som vi alltid gjort, varje kväll. Sen backade jag också. Läkarna gick fram och täckte henne med 4 filtar.
Snart öppnades dörrarna och 2 personer klev in. Jag antog att det var dom från dödsavdelningen. Tjejen som stod vid dörren pekade mot vårt håll och människorna kom mot oss.
”Din dotter?” Frågade den ena som var en dam runt 50
Mamma nickade.
Den andra, som var en man runt 55, hade redan gått fram till Saga och undersökt.
Kvinnan gick nu också fram till henne och granskade henne noga.
”Ja, vi tar med henne” Sa mannen med dov, bullrig röst.
Kvinnan nickade och dom båda tog tag i varsin ände och gick ut. Mamma och jag gick ut i korridoren och såg efter dom svarta skepnaderna som bara blev mindre och mindre, korridoren tycktes vara oändlig.
Mamma och jag gick in till rummet igen, till den plats där Sagas bår hade stått, nu var det bara golv, grönt sjukhus golv.
”Kom” Sa Emily ”Ni ska få gå till ett annat rum, ett rum där ni bara kan slappna av ett tag”
Hon tog oss på axlarna och vi började gå.
Efter att vi hade gått i korridoren i tre minuter kom vi till ett rum, lite roligare än dom andra. Det var ljusgula väggar och svart golv. Mitt i rummet stod ett bord med fyra stolar omkring, i ena hörnet var det en soffa med ett litet bord framför. I ett annat hörn var det ett till litet rum. Det var frostat glas på det fönster som fanns. Jag gick fram och kollade på dörren in till rummet ”Toalett” Stod det på en vit träbit.
Jag satte mig i soffan. Mamma kom strax efter.
”Det kommer komma in en till familj, en mamma, en pappa och en dotter på 14 år, dom har nyligen förlorat sin dotter och syster, som var 6 år. Ni kanske kan prata med dom och dela era tankar”
Mamma och jag nickade och satte oss ner i soffan. Emily gick ut.
Efter ungefär 10 minuter kom det in en familj, ledsna och hängiga. En mamma, en pappa och en dotter som såg ut att vara, precis som Emily sagt, 14 år. Dom gick fram till soffan, utan att ens göra nåt tecken på att dom hade märkt oss. Dottern satte sig bredvid mig medan föräldrarna satte sig bredvid mamma.
Jag granskade tjejen noga, ljusblont hår, bruna ögon och ganska smal. På grund av allt smink hon hade i ansiktet såg hon mycket äldre ut än vad hon var.
Hon tittade plötsligt upp. Hennes ansikte såg helt förskräckligt ut efter allt smink som kletats ut av alla tårar, men jag försökte få bort det och gav istället ifrån mig ett svagt leende. Hon log svagt tillbaka.
”Miranda” Sa jag och log lite större
”Maya” Sa hon och rätade på sig lite
Jag hade slutat gråta nu, det skulle ju ändå inte löna sig, Saga kommer inte tillbaka.
Maya drog med fingret under ögat, det var svart. Hon fick en chockad min, och sprang direkt till toaletten.
Medan jag väntade på att hon skulle komma tillbaka kollade jag mot mammas håll. Hon och Mayas föräldrar satt och pratade. Jag såg att mamma kunde slappna av och att hon mådde bättre av att prata med nån som var i samma situation. Jag log av känslan att hon hade det bra.
Maya kom tillbaka, skakandes med sina händer, antagligen för att dom skulle torka, och satte sig bredvid mig igen.
”Så...” Började jag ”Du har förlorat din syster?”
Maya tittade upp på mig. Hon nickade kort och svalde sen hårt.
”Jag med” Sa jag kort
”Kom” Sa Maya och reste sig upp ”Vi sätter oss hä borta”
Jag nickade och reste mig upp. Vi gick bort till ett hörn, som verkade vara ett litet kök. Det var det ett bord, två stolar och ett litet pentry. Vi satte oss vid varsin stol, mittemot varandra.
”Min syster var så fin” Började Maya
”Min med, hon betydde allt för mig” sa jag och kämpade för att tårarna skulle stanna innanför ögonlocken
”Vad hette din syster?” Frågade Maya
”Saga, din då?”
”Elsa” Jag såg att hon inte kunde hålla tårarna längre
”Jag och Saga stod varandra väldigt nära” Sa jag
”Jag och Elsa med” Sa hon ”Mamma och pappa har varit osams väldigt mycket så jag och Elsa har sökt skydd hos varandra”
Hon kunde inte hålla sig längre, en tår började saka rulla ner för hennes kind.
”Din syster blev bara sex år va?” Frågade jag svagt
”Ja” Hon nickade sakta ”Din då?”
”Åtta” Nu rullade det även ner en tår på min kind
Jag vände blicken mot pentryt. Det stod fika på diskbänken. Det låg även en liten lapp där. Jag reste mig upp och gick fram
”Ta gärna fika/Personalen” Stod det
”Vill du ha?” Frågade jag och vände mig mot Maya igen
”Visst” Ett svagt leende kom fram ur henne igen
Jag nickade och vände mig om igen. Jag tog fram 5 assietter och ställde på bordet. Sen tog jag fram 5 glas, fikat och cola.
”Det finns fika här om ni vill ha” Sa jag mot dom vuxna innan jag satte mig ner igen.
Maya hade redan börjat hälla upp dricka åt sig
”Vill du ha?” Frågade hon
”Ja tack” Sa jag och tog en bit av toscakakan.
Maya hällde upp till mig och tog själv en chokladboll. Dom vuxna kom och Mayas pappa började göra kaffe, eller han satte på vattnet, det andra var redan klart. Mamma och Mayas mamma tog varsin kaka och gick iväg till soffan igen. Mayas pappa tog två kakor, en som han började mumsa på medan han vänta på kaffet.
”PIIIP” Lät det från kaffemaskinen plötsligt och kaffet var klart. Mayas pappa tog kannan och 3 muggar och gick iväg till soffan, där lämnade han allting och kom sen tillbaka till diskbänken och hämtade sin assiett med den halvätna chokladbollen
och en hel bit av toscakakan. Sen gick han tillbaka till soffan och satte sig ner vid dom andra två.
”Vad heter dina föräldrar?” Frågade jag
”Mamma heter Karin och pappa heter Thomas” Sa hon efter att hon hade svalt slutet av chokladbollen ”Dina då?”
”Mamma heter Maria och pappa heter Dan” Sa jag ”Fast pappa ligger i koma just nu”
”Ojdå”
”Mamma, pappa och Saga var med i den där stora bilolyckan igår..” Sa jag och suckade
”Oj” Sa hon ”Din mamma klarade sig?”
”Ja” Sa jag och suckade ”Min syster dog och pappa vet vi inte”
”Oj” Sa hon ännu en gång
”Nå.. Har du några intressen på fritiden?” Frågade jag för att lämna ämnet, det var ju trots allt lite känsligt”
”Ja, jag tränar gymnastik och så sjunger jag lite” Sa hon
”Va?!” Utbrast jag ”Det gör jag med”
”Kul!” Hon skrattade ”Sjunger du bara covers eller egna?”
”Mest covers men har även hittat på några egna” Sa jag och log ”Det har kommit flera under tiden på sjukhus”
”Wow! Jag sjunger bara covers, men det är för att jag inte är bra på att skriva egna”
”Joo, det är du säkert, du måste bara hitta det inom dig” Sa jag och skrattade
”Har du nåt du kan sjunga nu?” Frågade Maya och log stort
”Hmm.. Ja, jag har en nu faktiskt” sa jag och fick direkt upp en låt i huvudet ”Vill du höra?”
”Jaa” Hon log
”Woow woow!” Maya stod upp och jublade.
Mamma, Karin och Thomas hade också kommit.
”Du har talang” Sa Karin och gav mig en kram.
Jag besvarade kramen. Mamma kom och gav mig en kram hon också.
”Du är så duktig” Mumlade hon i mitt hår.
”Tack allihopa” sa jag en aning högre
”Ska vi ika allihop vid soffan nu?” Frågade Thomas
”Abslout” Sa mamma och Karin i kör och vi gick allihop till soffan.
----
Hur var den? Komentera!
The Chance to dream - Del 3
”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag sov inge bra nästa natt. Alla tankar som fladdrade omkring, alla i min familj, inklusive mig själv, låg på sjukhus. Varav pappa låg i koma och min syster kanske inte ens var i livet. Hur kunde livet bara vända såhär? Från att jag nästan vann i Sveriges största gymnastiktävling till att jag kanske inte fick behålla hela min familj. Livet var fruktansvärt orättvist.
Tillslut lyckades jag iallafall sova 2 timmar, mellan 3 och 5. Resten av tiden var jag vaken.
Klockan tickade sakta framåt och vid 8-tiden kom äntligen Emily.
”Hej” Sa hon
”Hej...” Sa jag sakta
”Har du sovit nåt?”
”2 timmar” Sa jag igen, tyst och sakta
”Mycket tankar?” Frågade hon. Hon satte sig nu ner på sängkanten.
”Ja” Sa jag ”Får jag träffa dom?”
”Ja, din mamma är vaken och har inga större skador, förutom att hon är chockad. Men det kommer lägga sig så småningom”
”Okej, pappa? Min syster?” Frågade jag
”Än så länge får ingen gå in till dom förutom ordentligt skyddade läkare. Vartenda litet smuts kan göra så att dom inte vaknar” Sa hon med lägre röst
”Men... pappas läge var ju hanterbart igår?” Sa jag undrande och kollade snett på Emily
”Ja..” Sa hon bekymrat ”Men det har försämrats”
”Men.. Vad har ni gjort med Saga..?” Frågade jag
”Din syster har lagts i koma, allt för hennes egen säkerhet” Sa Emily igen, en aning bekymrad
”Koma?! Va?” Nästan skrek jag ”Tänk om hon inte vaknar
”Det finns ju alltid en risk, vad man än gör” Sa hon ”Och det är fifty fifty om hon vaknar eller inte...”
”Ni la henne i koma och det var mer chans att hon inte skulle vakna än att hon skulle det?!” Skrek jag
”Nej, det har jag inte sagt, det är lika stor chans på båda” Sa Emily lugnande
”Ta mig till mamma!” Sa jag med stressad
Emily reste sig upp
”Kom”
Jag nickade kort och reste mig upp jag också, jag började gå efter henne. Snart var vi framme vid en dörr som det stod ”Rum 158” på. Emily öppnade dörren och vi gick in. Rummet såg ungefär likadant ut som mitt, vitt överallt. Ett bord, en liten bänk, och en säng. På den låg mamma, för tillfället sovandes med två sladdar kopplade till sig.
”Mamma” Mumlade jag tyst och gick fram till henne. Jag drog lätt henne på pannan.
”Vill du vara själv med henne?” Frågade Emily och tog mig på axlarna.
”Ja tack” sa jag och log
Jag kände att Emily nickade och gick mot utgången. Dörren smälldes igen med ett litet ”Poff” och jag var ensam igen.
Jag drog henne på pannan en gång till. Mamma rörde på sig och la sig på sidan. Jag satte mig på kanten och lutade mig mot hennes bröst. Hon verkade sova djupt, hennes hjärta slog i lugn takt och hon andades normalt. Plötsligt flög det upp i huvudet, en låt som bara kom. Var var det Emily hade sagt? Var jag bra på att sjunga? Ja, jag var bra på att sjunga! Jag började nynna på låten, snart började jag även sjunga.
Mamma öppnade sakta ögonen
”Miranda?” Frågade hon svagt
”Hej” Sa jag och log
”Var det du som sjöng?” Frågde hon och log
Jag nickade
”Åhh Miranda” Sa hon hon och drog mig nära hennes bröst
Jag började smått gråta.
”Jag är så glad att du klarade dig” Mumlade jag mellan hulkningarna
”Åhh, jag med gumman” Sa hon och kramade om mig hårdare. Jag grät mer och mer.
Vi låg och kramades i kanske 20 minuter innan Emily plötsligt kom stormandes in.
”Saga har slutat andas!” Skrek hon med sin gälla röst.
Både jag och mamma reste oss upp hastigt.
”Va?!” Skrek vi båda
”Kom fort” Skrek Emily ännu en gång. ”Du behöver inte dom här sladdarna längre eftersom att du är vaken” Hon kopplade loss sladdarna från mamma och vi alla tre sprang iväg till det stora operationsrummet där det var säkert 15 läkare. I mitten var en bår, och där, där låg Saga, med hundratals sladdar kopplade till sig och 20 maskiner runt omkring. 10 av dom var andningsmaskiner. Emily stannade oss i dörren. Hon gick fram till dom andra och sa nåt som var omöjligt att tyda fram till ord. Hon kom tillbaka till oss.
”Ni får gå fram om ni tar på er detta, men rör henne inte” Sa hon och gav oss läkarkläder.
Vi tog snabbt på oss dom och gick fram. Vi stannade en meter ifrån båren. Där låg hon, våran lilla Saga. Den friska lilla tjejen som alltid varit så pigg och självständig, låg nu och andades med hjälp av ett tiotals maskiner. Det var helt ofattbart.
När vi hade stått och kollat på Saga i en halvtimme började alla läkare plötsligt springa runt, det vart fullständigt kaos. Jag och mamma vart knuffade bakåt mot dörren.
”Vaa... Vaa... Vad är det som pågår här? Fick mamma fram
Ingen svarade
”Vad är det som pågår?” Frågade mamma igen
Ingen svarade nu heller
Mamma ryckte tag i en tjej som gick förbi
”Vad är det som pågår? Det är faktiskt min dotter och hennes syster” Sa hon en aning irriterat
”Hon kan inte andas med maskinerna heller längre, det räcker inte” Sa tjejen och skyndade iväg
Nu stod alla runt henne och gjorde alla möjliga försök för att få Saga att andas.
”Det är hopplöst” Hörde jag en läkare säga ”Det kommer inte gå”
”Va?!” Nästan skrek jag, jag sprang fram till Saga's döda kropp. ”Du får inte dö, du får inte” Mumlade jag gråtandes i hennes hår. Mamma kom fram till mig, tog mig på axlarna och la huvudet i mitt hår.
”Älskade lilla vän” sa hon tilll Saga som låg där så fint med sitt blonda hår och kläderna som hon alltid hade på sig när hon åkte till morbror, den rosa tröjan med Hello Kitty på och dn örkblåa jeanskolen och dom vita, mönstrade strumpbyxorna. Det var tungt att hon faktiskt hade lämnat oss, min lilla älskade syster...
----------------------------------------------------------------------
HUr var den? Komentera!
”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag sov inge bra nästa natt. Alla tankar som fladdrade omkring, alla i min familj, inklusive mig själv, låg på sjukhus. Varav pappa låg i koma och min syster kanske inte ens var i livet. Hur kunde livet bara vända såhär? Från att jag nästan vann i Sveriges största gymnastiktävling till att jag kanske inte fick behålla hela min familj. Livet var fruktansvärt orättvist.
Tillslut lyckades jag iallafall sova 2 timmar, mellan 3 och 5. Resten av tiden var jag vaken.
Klockan tickade sakta framåt och vid 8-tiden kom äntligen Emily.
”Hej” Sa hon
”Hej...” Sa jag sakta
”Har du sovit nåt?”
”2 timmar” Sa jag igen, tyst och sakta
”Mycket tankar?” Frågade hon. Hon satte sig nu ner på sängkanten.
”Ja” Sa jag ”Får jag träffa dom?”
”Ja, din mamma är vaken och har inga större skador, förutom att hon är chockad. Men det kommer lägga sig så småningom”
”Okej, pappa? Min syster?” Frågade jag
”Än så länge får ingen gå in till dom förutom ordentligt skyddade läkare. Vartenda litet smuts kan göra så att dom inte vaknar” Sa hon med lägre röst
”Men... pappas läge var ju hanterbart igår?” Sa jag undrande och kollade snett på Emily
”Ja..” Sa hon bekymrat ”Men det har försämrats”
”Men.. Vad har ni gjort med Saga..?” Frågade jag
”Din syster har lagts i koma, allt för hennes egen säkerhet” Sa Emily igen, en aning bekymrad
”Koma?! Va?” Nästan skrek jag ”Tänk om hon inte vaknar
”Det finns ju alltid en risk, vad man än gör” Sa hon ”Och det är fifty fifty om hon vaknar eller inte...”
”Ni la henne i koma och det var mer chans att hon inte skulle vakna än att hon skulle det?!” Skrek jag
”Nej, det har jag inte sagt, det är lika stor chans på båda” Sa Emily lugnande
”Ta mig till mamma!” Sa jag med stressad
Emily reste sig upp
”Kom”
Jag nickade kort och reste mig upp jag också, jag började gå efter henne. Snart var vi framme vid en dörr som det stod ”Rum 158” på. Emily öppnade dörren och vi gick in. Rummet såg ungefär likadant ut som mitt, vitt överallt. Ett bord, en liten bänk, och en säng. På den låg mamma, för tillfället sovandes med två sladdar kopplade till sig.
”Mamma” Mumlade jag tyst och gick fram till henne. Jag drog lätt henne på pannan.
”Vill du vara själv med henne?” Frågade Emily och tog mig på axlarna.
”Ja tack” sa jag och log
Jag kände att Emily nickade och gick mot utgången. Dörren smälldes igen med ett litet ”Poff” och jag var ensam igen.
Jag drog henne på pannan en gång till. Mamma rörde på sig och la sig på sidan. Jag satte mig på kanten och lutade mig mot hennes bröst. Hon verkade sova djupt, hennes hjärta slog i lugn takt och hon andades normalt. Plötsligt flög det upp i huvudet, en låt som bara kom. Var var det Emily hade sagt? Var jag bra på att sjunga? Ja, jag var bra på att sjunga! Jag började nynna på låten, snart började jag även sjunga.
Mamma öppnade sakta ögonen
”Miranda?” Frågade hon svagt
”Hej” Sa jag och log
”Var det du som sjöng?” Frågde hon och log
Jag nickade
”Åhh Miranda” Sa hon hon och drog mig nära hennes bröst
Jag började smått gråta.
”Jag är så glad att du klarade dig” Mumlade jag mellan hulkningarna
”Åhh, jag med gumman” Sa hon och kramade om mig hårdare. Jag grät mer och mer.
Vi låg och kramades i kanske 20 minuter innan Emily plötsligt kom stormandes in.
”Saga har slutat andas!” Skrek hon med sin gälla röst.
Både jag och mamma reste oss upp hastigt.
”Va?!” Skrek vi båda
”Kom fort” Skrek Emily ännu en gång. ”Du behöver inte dom här sladdarna längre eftersom att du är vaken” Hon kopplade loss sladdarna från mamma och vi alla tre sprang iväg till det stora operationsrummet där det var säkert 15 läkare. I mitten var en bår, och där, där låg Saga, med hundratals sladdar kopplade till sig och 20 maskiner runt omkring. 10 av dom var andningsmaskiner. Emily stannade oss i dörren. Hon gick fram till dom andra och sa nåt som var omöjligt att tyda fram till ord. Hon kom tillbaka till oss.
”Ni får gå fram om ni tar på er detta, men rör henne inte” Sa hon och gav oss läkarkläder.
Vi tog snabbt på oss dom och gick fram. Vi stannade en meter ifrån båren. Där låg hon, våran lilla Saga. Den friska lilla tjejen som alltid varit så pigg och självständig, låg nu och andades med hjälp av ett tiotals maskiner. Det var helt ofattbart.
När vi hade stått och kollat på Saga i en halvtimme började alla läkare plötsligt springa runt, det vart fullständigt kaos. Jag och mamma vart knuffade bakåt mot dörren.
”Vaa... Vaa... Vad är det som pågår här? Fick mamma fram
Ingen svarade
”Vad är det som pågår?” Frågade mamma igen
Ingen svarade nu heller
Mamma ryckte tag i en tjej som gick förbi
”Vad är det som pågår? Det är faktiskt min dotter och hennes syster” Sa hon en aning irriterat
”Hon kan inte andas med maskinerna heller längre, det räcker inte” Sa tjejen och skyndade iväg
Nu stod alla runt henne och gjorde alla möjliga försök för att få Saga att andas.
”Det är hopplöst” Hörde jag en läkare säga ”Det kommer inte gå”
”Va?!” Nästan skrek jag, jag sprang fram till Saga's döda kropp. ”Du får inte dö, du får inte” Mumlade jag gråtandes i hennes hår. Mamma kom fram till mig, tog mig på axlarna och la huvudet i mitt hår.
”Älskade lilla vän” sa hon tilll Saga som låg där så fint med sitt blonda hår och kläderna som hon alltid hade på sig när hon åkte till morbror, den rosa tröjan med Hello Kitty på och dn örkblåa jeanskolen och dom vita, mönstrade strumpbyxorna. Det var tungt att hon faktiskt hade lämnat oss, min lilla älskade syster...
----------------------------------------------------------------------
HUr var den? Komentera!
”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag sov inge bra nästa natt. Alla tankar som fladdrade omkring, alla i min familj, inklusive mig själv, låg på sjukhus. Varav pappa låg i koma och min syster kanske inte ens var i livet. Hur kunde livet bara vända såhär? Från att jag nästan vann i Sveriges största gymnastiktävling till att jag kanske inte fick behålla hela min familj. Livet var fruktansvärt orättvist.
Tillslut lyckades jag iallafall sova 2 timmar, mellan 3 och 5. Resten av tiden var jag vaken.
Klockan tickade sakta framåt och vid 8-tiden kom äntligen Emily.
”Hej” Sa hon
”Hej...” Sa jag sakta
”Har du sovit nåt?”
”2 timmar” Sa jag igen, tyst och sakta
”Mycket tankar?” Frågade hon. Hon satte sig nu ner på sängkanten.
”Ja” Sa jag ”Får jag träffa dom?”
”Ja, din mamma är vaken och har inga större skador, förutom att hon är chockad. Men det kommer lägga sig så småningom”
”Okej, pappa? Min syster?” Frågade jag
”Än så länge får ingen gå in till dom förutom ordentligt skyddade läkare. Vartenda litet smuts kan göra så att dom inte vaknar” Sa hon med lägre röst
”Men... pappas läge var ju hanterbart igår?” Sa jag undrande och kollade snett på Emily
”Ja..” Sa hon bekymrat ”Men det har försämrats”
”Men.. Vad har ni gjort med Saga..?” Frågade jag
”Din syster har lagts i koma, allt för hennes egen säkerhet” Sa Emily igen, en aning bekymrad
”Koma?! Va?” Nästan skrek jag ”Tänk om hon inte vaknar
”Det finns ju alltid en risk, vad man än gör” Sa hon ”Och det är fifty fifty om hon vaknar eller inte...”
”Ni la henne i koma och det var mer chans att hon inte skulle vakna än att hon skulle det?!” Skrek jag
”Nej, det har jag inte sagt, det är lika stor chans på båda” Sa Emily lugnande
”Ta mig till mamma!” Sa jag med stressad
Emily reste sig upp
”Kom”
Jag nickade kort och reste mig upp jag också, jag började gå efter henne. Snart var vi framme vid en dörr som det stod ”Rum 158” på. Emily öppnade dörren och vi gick in. Rummet såg ungefär likadant ut som mitt, vitt överallt. Ett bord, en liten bänk, och en säng. På den låg mamma, för tillfället sovandes med två sladdar kopplade till sig.
”Mamma” Mumlade jag tyst och gick fram till henne. Jag drog lätt henne på pannan.
”Vill du vara själv med henne?” Frågade Emily och tog mig på axlarna.
”Ja tack” sa jag och log
Jag kände att Emily nickade och gick mot utgången. Dörren smälldes igen med ett litet ”Poff” och jag var ensam igen.
Jag drog henne på pannan en gång till. Mamma rörde på sig och la sig på sidan. Jag satte mig på kanten och lutade mig mot hennes bröst. Hon verkade sova djupt, hennes hjärta slog i lugn takt och hon andades normalt. Plötsligt flög det upp i huvudet, en låt som bara kom. Var var det Emily hade sagt? Var jag bra på att sjunga? Ja, jag var bra på att sjunga! Jag började nynna på låten, snart började jag även sjunga.
Mamma öppnade sakta ögonen
”Miranda?” Frågade hon svagt
”Hej” Sa jag och log
”Var det du som sjöng?” Frågde hon och log
Jag nickade
”Åhh Miranda” Sa hon hon och drog mig nära hennes bröst
Jag började smått gråta.
”Jag är så glad att du klarade dig” Mumlade jag mellan hulkningarna
”Åhh, jag med gumman” Sa hon och kramade om mig hårdare. Jag grät mer och mer.
Vi låg och kramades i kanske 20 minuter innan Emily plötsligt kom stormandes in.
”Saga har slutat andas!” Skrek hon med sin gälla röst.
Både jag och mamma reste oss upp hastigt.
”Va?!” Skrek vi båda
”Kom fort” Skrek Emily ännu en gång. ”Du behöver inte dom här sladdarna längre eftersom att du är vaken” Hon kopplade loss sladdarna från mamma och vi alla tre sprang iväg till det stora operationsrummet där det var säkert 15 läkare. I mitten var en bår, och där, där låg Saga, med hundratals sladdar kopplade till sig och 20 maskiner runt omkring. 10 av dom var andningsmaskiner. Emily stannade oss i dörren. Hon gick fram till dom andra och sa nåt som var omöjligt att tyda fram till ord. Hon kom tillbaka till oss.
”Ni får gå fram om ni tar på er detta, men rör henne inte” Sa hon och gav oss läkarkläder.
Vi tog snabbt på oss dom och gick fram. Vi stannade en meter ifrån båren. Där låg hon, våran lilla Saga. Den friska lilla tjejen som alltid varit så pigg och självständig, låg nu och andades med hjälp av ett tiotals maskiner. Det var helt ofattbart.
När vi hade stått och kollat på Saga i en halvtimme började alla läkare plötsligt springa runt, det vart fullständigt kaos. Jag och mamma vart knuffade bakåt mot dörren.
”Vaa... Vaa... Vad är det som pågår här? Fick mamma fram
Ingen svarade
”Vad är det som pågår?” Frågade mamma igen
Ingen svarade nu heller
Mamma ryckte tag i en tjej som gick förbi
”Vad är det som pågår? Det är faktiskt min dotter och hennes syster” Sa hon en aning irriterat
”Hon kan inte andas med maskinerna heller längre, det räcker inte” Sa tjejen och skyndade iväg
Nu stod alla runt henne och gjorde alla möjliga försök för att få Saga att andas.
”Det är hopplöst” Hörde jag en läkare säga ”Det kommer inte gå”
”Va?!” Nästan skrek jag, jag sprang fram till Saga's döda kropp. ”Du får inte dö, du får inte” Mumlade jag gråtandes i hennes hår. Mamma kom fram till mig, tog mig på axlarna och la huvudet i mitt hår.
”Älskade lilla vän” sa hon tilll Saga som låg där så fint med sitt blonda hår och kläderna som hon alltid hade på sig när hon åkte till morbror, den rosa tröjan med Hello Kitty på och dn örkblåa jeanskolen och dom vita, mönstrade strumpbyxorna. Det var tungt att hon faktiskt hade lämnat oss, min lilla älskade syster...
----------------------------------------------------------------------
HUr var den? Komentera!
The Chance to dream - Del 2
Jag vaknade av något krispigt ljud från fönsterrutan. Jag satte mig upp och såg mig omkring. Mamma var inte där. Jag vände mig mot bordet igen. Ännu en lapp.
”Jag åkte hem en stund. Pappa skulle komma vid fem. Puss”
Jag vände mig om mot den stora, vita klockan på väggen. Kvart över 4. Pappa kommer om 45 minuter.
Jag hörde det skrapande ljudet igen. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Jag drog bort gardinen och såg en man, kanske 40 år, stå och tvätta fönstret. Han fick först en chockad min, jag måste ha sett hemsk ut, men vinkade glatt. Jag log smått och drog för gardinerna igen.
Jag gick fram till bordet igen och satte på musik på datorn och nynnade till en stund. Snart började min mage kurra. Jag reste mig upp och gick till den lilla cafeterian. Det var Emily som stod i kassan.
”Hej sötnos” Sa hon och log mot mig
”Hej” Sa jag och log mot Emily medans jag tittade vad om fanns.
”Visst kan jag äta allt?” Frågade jag
”Jadå” Hon log mot mig
Jag fortsatte kolla runt en stund innan jag tillslut bestämde mig.
”En baguette, en Scweizernötchoklad och en cola tack” Sa jag och tog fram plånboken
”44 kronor” Sa Emily medan hon tog fram sakerna.
Jag gav henne en femtiolapp och fick 6 kronor tillbaka.
”Tack” Sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Jag satte mig i sängen och åt baguetten. Den verkade innehålla smör, gurka, paprika och ost. Den slank ner ganska fort. Jag öppnade colan och drack lite av den.
Sen vände jag mig om mot bordet och satte på Selena Gomez låt Who Says. Jag öppnade chokladen och började tugga på den. Jag nynnade sakta på den.
Snart började jag även sjunga. Jag var så inne i låtarna att jag inte märkte att Emily kom.
”Hej” sa hon efter en stund
Jag vart först chockad
”Ehhmm, hej” Sa jag försiktigt och stängde av musiken. Jag hade nu bara 2 rader kvar av chokladen.
Hon satte sig på kanten av min säng.
”Du sjunger jättebra!” Sa hon och log
”Va?!” Sa jag chockat. Hade hon hört mig. Vad pinsamt. ”Neej, gör absolut inte” sa jag sen
”Jo” Hon log mer mot mig nu.
Jag skakade på huvudet
Snart kom det in en ny kille. ”Carson” Stod det på hans namnbricka, så jag antog att han hette det.
”Hej” Han sträckte fram handen. Jag tog emot den och skakade den lätt.
”Sätt dig ner Cars” Sa Emily med en liten suck. Carson satte sig ner fort.
”Jo” Började Emily ”Det är så att vid 12 i förmiddags så inträffade det en väldigt stor bilolycka, minst 15 personbilar och 3 lastbilar krockade utanför Solna.”
”Solna, Solna...” Mumlade jag för mig själv. Min morbror bor ju där. Mamma, pappa och min lillasyster skulle ju dit sen.
”Är mamma och pappa inblandade!?” Sa jag förtvivlat
”Vänta lite” Sa hon ”Hittils har man hittat 57 perosner, varav 17 bekräftats döda.”
”Är mamma och pappa inblandade?” Frågade jag ännu en gång.
Emily bara fortsatte
”Av dom 17 är det 10 barn, 3 spädbarn, resten mellan 8 och 14”
”Är mamma och pappa inblandade!?” Skrek jag
”Ja, din mamma, pappa, lillasyster och hund är inblandade” Sa Emily sen
Jag vart i chocktillstånd.
”Va?!” Fick jag fram ”Hur är det med dom?”
”Din hund, Fritt, ligger på Karolinska djursjukhuset och din mamma ligger i värmerummet just nu. Hon var iskall efter krachen, din pappa har fått en kraftig koma och ligger på intensiven med ständigt övervaknig.
Jag bleknade
”Min syster då?”
”Hon.... Hon...” sa Emily och stammade
”Hon vad?”
”Hennes läge är kritiskt, vi vet inte om hon kommer klara sig...” Emily tog en paus
Jag fick en chock till. Dom visste inte hur min lillasyster mådde. Det var hemskt. Jag har alltid stått nära min syster och så vet dom inte om hon är död....
”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---
Hur var den? Komentera vettja
Jag vaknade av något krispigt ljud från fönsterrutan. Jag satte mig upp och såg mig omkring. Mamma var inte där. Jag vände mig mot bordet igen. Ännu en lapp.
”Jag åkte hem en stund. Pappa skulle komma vid fem. Puss”
Jag vände mig om mot den stora, vita klockan på väggen. Kvart över 4. Pappa kommer om 45 minuter.
Jag hörde det skrapande ljudet igen. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Jag drog bort gardinen och såg en man, kanske 40 år, stå och tvätta fönstret. Han fick först en chockad min, jag måste ha sett hemsk ut, men vinkade glatt. Jag log smått och drog för gardinerna igen.
Jag gick fram till bordet igen och satte på musik på datorn och nynnade till en stund. Snart började min mage kurra. Jag reste mig upp och gick till den lilla cafeterian. Det var Emily som stod i kassan.
”Hej sötnos” Sa hon och log mot mig
”Hej” Sa jag och log mot Emily medans jag tittade vad om fanns.
”Visst kan jag äta allt?” Frågade jag
”Jadå” Hon log mot mig
Jag fortsatte kolla runt en stund innan jag tillslut bestämde mig.
”En baguette, en Scweizernötchoklad och en cola tack” Sa jag och tog fram plånboken
”44 kronor” Sa Emily medan hon tog fram sakerna.
Jag gav henne en femtiolapp och fick 6 kronor tillbaka.
”Tack” Sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Jag satte mig i sängen och åt baguetten. Den verkade innehålla smör, gurka, paprika och ost. Den slank ner ganska fort. Jag öppnade colan och drack lite av den.
Sen vände jag mig om mot bordet och satte på Selena Gomez låt Who Says. Jag öppnade chokladen och började tugga på den. Jag nynnade sakta på den.
Snart började jag även sjunga. Jag var så inne i låtarna att jag inte märkte att Emily kom.
”Hej” sa hon efter en stund
Jag vart först chockad
”Ehhmm, hej” Sa jag försiktigt och stängde av musiken. Jag hade nu bara 2 rader kvar av chokladen.
Hon satte sig på kanten av min säng.
”Du sjunger jättebra!” Sa hon och log
”Va?!” Sa jag chockat. Hade hon hört mig. Vad pinsamt. ”Neej, gör absolut inte” sa jag sen
”Jo” Hon log mer mot mig nu.
Jag skakade på huvudet
Snart kom det in en ny kille. ”Carson” Stod det på hans namnbricka, så jag antog att han hette det.
”Hej” Han sträckte fram handen. Jag tog emot den och skakade den lätt.
”Sätt dig ner Cars” Sa Emily med en liten suck. Carson satte sig ner fort.
”Jo” Började Emily ”Det är så att vid 12 i förmiddags så inträffade det en väldigt stor bilolycka, minst 15 personbilar och 3 lastbilar krockade utanför Solna.”
”Solna, Solna...” Mumlade jag för mig själv. Min morbror bor ju där. Mamma, pappa och min lillasyster skulle ju dit sen.
”Är mamma och pappa inblandade!?” Sa jag förtvivlat
”Vänta lite” Sa hon ”Hittils har man hittat 57 perosner, varav 17 bekräftats döda.”
”Är mamma och pappa inblandade?” Frågade jag ännu en gång.
Emily bara fortsatte
”Av dom 17 är det 10 barn, 3 spädbarn, resten mellan 8 och 14”
”Är mamma och pappa inblandade!?” Skrek jag
”Ja, din mamma, pappa, lillasyster och hund är inblandade” Sa Emily sen
Jag vart i chocktillstånd.
”Va?!” Fick jag fram ”Hur är det med dom?”
”Din hund, Fritt, ligger på Karolinska djursjukhuset och din mamma ligger i värmerummet just nu. Hon var iskall efter krachen, din pappa har fått en kraftig koma och ligger på intensiven med ständigt övervaknig.
Jag bleknade
”Min syster då?”
”Hon.... Hon...” sa Emily och stammade
”Hon vad?”
”Hennes läge är kritiskt, vi vet inte om hon kommer klara sig...” Emily tog en paus
Jag fick en chock till. Dom visste inte hur min lillasyster mådde. Det var hemskt. Jag har alltid stått nära min syster och så vet dom inte om hon är död....
”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---
Hur var den? Komentera vettja
Jag vaknade av något krispigt ljud från fönsterrutan. Jag satte mig upp och såg mig omkring. Mamma var inte där. Jag vände mig mot bordet igen. Ännu en lapp.
”Jag åkte hem en stund. Pappa skulle komma vid fem. Puss”
Jag vände mig om mot den stora, vita klockan på väggen. Kvart över 4. Pappa kommer om 45 minuter.
Jag hörde det skrapande ljudet igen. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Jag drog bort gardinen och såg en man, kanske 40 år, stå och tvätta fönstret. Han fick först en chockad min, jag måste ha sett hemsk ut, men vinkade glatt. Jag log smått och drog för gardinerna igen.
Jag gick fram till bordet igen och satte på musik på datorn och nynnade till en stund. Snart började min mage kurra. Jag reste mig upp och gick till den lilla cafeterian. Det var Emily som stod i kassan.
”Hej sötnos” Sa hon och log mot mig
”Hej” Sa jag och log mot Emily medans jag tittade vad om fanns.
”Visst kan jag äta allt?” Frågade jag
”Jadå” Hon log mot mig
Jag fortsatte kolla runt en stund innan jag tillslut bestämde mig.
”En baguette, en Scweizernötchoklad och en cola tack” Sa jag och tog fram plånboken
”44 kronor” Sa Emily medan hon tog fram sakerna.
Jag gav henne en femtiolapp och fick 6 kronor tillbaka.
”Tack” Sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Jag satte mig i sängen och åt baguetten. Den verkade innehålla smör, gurka, paprika och ost. Den slank ner ganska fort. Jag öppnade colan och drack lite av den.
Sen vände jag mig om mot bordet och satte på Selena Gomez låt Who Says. Jag öppnade chokladen och började tugga på den. Jag nynnade sakta på den.
Snart började jag även sjunga. Jag var så inne i låtarna att jag inte märkte att Emily kom.
”Hej” sa hon efter en stund
Jag vart först chockad
”Ehhmm, hej” Sa jag försiktigt och stängde av musiken. Jag hade nu bara 2 rader kvar av chokladen.
Hon satte sig på kanten av min säng.
”Du sjunger jättebra!” Sa hon och log
”Va?!” Sa jag chockat. Hade hon hört mig. Vad pinsamt. ”Neej, gör absolut inte” sa jag sen
”Jo” Hon log mer mot mig nu.
Jag skakade på huvudet
Snart kom det in en ny kille. ”Carson” Stod det på hans namnbricka, så jag antog att han hette det.
”Hej” Han sträckte fram handen. Jag tog emot den och skakade den lätt.
”Sätt dig ner Cars” Sa Emily med en liten suck. Carson satte sig ner fort.
”Jo” Började Emily ”Det är så att vid 12 i förmiddags så inträffade det en väldigt stor bilolycka, minst 15 personbilar och 3 lastbilar krockade utanför Solna.”
”Solna, Solna...” Mumlade jag för mig själv. Min morbror bor ju där. Mamma, pappa och min lillasyster skulle ju dit sen.
”Är mamma och pappa inblandade!?” Sa jag förtvivlat
”Vänta lite” Sa hon ”Hittils har man hittat 57 perosner, varav 17 bekräftats döda.”
”Är mamma och pappa inblandade?” Frågade jag ännu en gång.
Emily bara fortsatte
”Av dom 17 är det 10 barn, 3 spädbarn, resten mellan 8 och 14”
”Är mamma och pappa inblandade!?” Skrek jag
”Ja, din mamma, pappa, lillasyster och hund är inblandade” Sa Emily sen
Jag vart i chocktillstånd.
”Va?!” Fick jag fram ”Hur är det med dom?”
”Din hund, Fritt, ligger på Karolinska djursjukhuset och din mamma ligger i värmerummet just nu. Hon var iskall efter krachen, din pappa har fått en kraftig koma och ligger på intensiven med ständigt övervaknig.
Jag bleknade
”Min syster då?”
”Hon.... Hon...” sa Emily och stammade
”Hon vad?”
”Hennes läge är kritiskt, vi vet inte om hon kommer klara sig...” Emily tog en paus
Jag fick en chock till. Dom visste inte hur min lillasyster mådde. Det var hemskt. Jag har alltid stått nära min syster och så vet dom inte om hon är död....
”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---
Hur var den? Komentera vettja
The Chance To Dream - Del 1
”Miranda, Miranda” Jag öppnade svagt ögonen.
Jag såg mig omkring. Allting var vitt.
”Va..var är jag?” Frågade jag sakta
”På ett sjukhus.” Jag hade nu kommit fram till att det var mamma jag pratade med.
”Varför?” Jag satte mig omkring och utforskade rummet ytterligare. Jag hade någon konstig maskin i näsan.
”Du slog i huvudet när du gjorde volten på plinten” Sa hon. Hon satt på sängkanten.
Två läkare kom in, en tjej och en kille.
”Emily” Tjejen sträckte fram handen mot mig. Jag tog emot den
”Miranda” Sa jag sakta
Killen kom också fram
”Robert”
”Miranda” Sa jag ännu en gång
”Vi ska göra en ny röntgen av ditt huvud och kolla igenom en sista gång. Det ser ut som att du har fått hjärnskakning” Sa Emily och började rulla ut min säng. Mamma gick efter och höll mig i handen.
Vi kom snart in i en mörkt rum. Jag lades på en bänk och fick en krage runt halsen. Sen gick alla ut ur rummet. Snart hördes ett klick och jag var klar. Jag lades på sängen igen och rullades tillbaka i mitt rum.
”Vi kommer snart tillbaka med resultatet” Sa Doktor Robert och han och Emily gick ut.
”Sov lite” Mamma strök mig på pannan
”Okej” Det gick fort att somna. Efter 3 minuter sov jag som en stock.
–
Jag vaknade 1 timme senare. Mamma satt och pratade med Emily och Robert i andra änden av rummet.
”Mamma?” Sa jag sakta
Alla tre huvuden vändes mot mig. Snart var alla hos mig.
”Vi har fått provsvaren” Började Emily
”Det ser ändå ganska bra ut” Fortsatte Robert ”Men du har fått en värre hjärnskakning och kommer bli kvar på sjukhuset i ungefär en vecka till”
Jag svalde och nickade kort
”Du behöver vila mycket nu” Emily log mot mig
”Vi ska nog gå nu” Hon gick mot dörren ”Vi finns om du behöver något”
Jag somnade om strax efter det och sov resten av dagen.
–
Jag vaknade vid 9 nästa morgon. Mamma var inte där. Jag vände huvudet mot bordet bredvid för att dricka lite vatten. Jag tog en klunk och ställde sen tillbaka glaset. Då såg jag en lapp.
”Miranda” Stod det på framsidan. Jag tog upp den och började läsa
”Hej gumman. Jag åkte till affären och köpte lite frukostgrejer. Är tillbaka innan halvtio. Puuss mamma”
Jag ryckte lätt på axlarna och lade tillbaka lappen. Jag gick på toa.
När jag kom tillbaka in i rummet stod mamma med två kassar i handen bredvid sängen. Jag log och lade mig i sängen igen.
”Jag köpte lite frukost. Första morgonen på sjukhuset ju” Sade hon
”Jo, ja” Sade jag och log
”Jag köpte ägg, vill du ha?”
”Jag tack” Jag satte mig upp i sängen och la en kudde bakom ryggen.
Mamma log
”Jag går och kollar om dom kan koka två stycken” Hon försvann snabbt iväg och jag var ensam igen.
Jag såg mig omkring i rummet. Ganska tråkigt, vita väggar, en tavla med nån konstig sjö på en av dom. En liten diskbänk med några skåp. Mörka golv. Ett bord i andra sidan bordet och min säng, en vit säng, med vita lakan på.
Jag stördes ur mina tankar när mamma kom in med äggen. Jag satte mig upp, ännu mera rät och drog fram bordet över mig. Jag älskade bordet. Det var som en bricka som man kunde justera höjd på. Men den hade
inga ben. Så man kunde dra den över sig. Som nu, jag kunde sitta kvar i sängen fast ändå ha ett bord. Den var jätterolig.Mamma skrattade åt min min.
”Vadå?” Frågade jag och skrattade
Jag fick äggen på en tallrik. Mamma gjorde även en macka som hon skrev MC på. Mina initialer.
”Juice?” Frågade hon
”Visst” Svarade jag, fullt upptagen med mitt ägg
Hon skrattade lite till.Jag åt upp min frukost. När jag var klar gav jag tallriken till mamma och skjutsade undan bordet, lade mig tillrätta och
vilade
------
Vet att den vart lite kort...
Hur var den? Komentera!
”Miranda, Miranda” Jag öppnade svagt ögonen.
Jag såg mig omkring. Allting var vitt.
”Va..var är jag?” Frågade jag sakta
”På ett sjukhus.” Jag hade nu kommit fram till att det var mamma jag pratade med.
”Varför?” Jag satte mig omkring och utforskade rummet ytterligare. Jag hade någon konstig maskin i näsan.
”Du slog i huvudet när du gjorde volten på plinten” Sa hon. Hon satt på sängkanten.
Två läkare kom in, en tjej och en kille.
”Emily” Tjejen sträckte fram handen mot mig. Jag tog emot den
”Miranda” Sa jag sakta
Killen kom också fram
”Robert”
”Miranda” Sa jag ännu en gång
”Vi ska göra en ny röntgen av ditt huvud och kolla igenom en sista gång. Det ser ut som att du har fått hjärnskakning” Sa Emily och började rulla ut min säng. Mamma gick efter och höll mig i handen.
Vi kom snart in i en mörkt rum. Jag lades på en bänk och fick en krage runt halsen. Sen gick alla ut ur rummet. Snart hördes ett klick och jag var klar. Jag lades på sängen igen och rullades tillbaka i mitt rum.
”Vi kommer snart tillbaka med resultatet” Sa Doktor Robert och han och Emily gick ut.
”Sov lite” Mamma strök mig på pannan
”Okej” Det gick fort att somna. Efter 3 minuter sov jag som en stock.
–
Jag vaknade 1 timme senare. Mamma satt och pratade med Emily och Robert i andra änden av rummet.
”Mamma?” Sa jag sakta
Alla tre huvuden vändes mot mig. Snart var alla hos mig.
”Vi har fått provsvaren” Började Emily
”Det ser ändå ganska bra ut” Fortsatte Robert ”Men du har fått en värre hjärnskakning och kommer bli kvar på sjukhuset i ungefär en vecka till”
Jag svalde och nickade kort
”Du behöver vila mycket nu” Emily log mot mig
”Vi ska nog gå nu” Hon gick mot dörren ”Vi finns om du behöver något”
Jag somnade om strax efter det och sov resten av dagen.
–
Jag vaknade vid 9 nästa morgon. Mamma var inte där. Jag vände huvudet mot bordet bredvid för att dricka lite vatten. Jag tog en klunk och ställde sen tillbaka glaset. Då såg jag en lapp.
”Miranda” Stod det på framsidan. Jag tog upp den och började läsa
”Hej gumman. Jag åkte till affären och köpte lite frukostgrejer. Är tillbaka innan halvtio. Puuss mamma”
Jag ryckte lätt på axlarna och lade tillbaka lappen. Jag gick på toa.
När jag kom tillbaka in i rummet stod mamma med två kassar i handen bredvid sängen. Jag log och lade mig i sängen igen.
”Jag köpte lite frukost. Första morgonen på sjukhuset ju” Sade hon
”Jo, ja” Sade jag och log
”Jag köpte ägg, vill du ha?”
”Jag tack” Jag satte mig upp i sängen och la en kudde bakom ryggen.
Mamma log
”Jag går och kollar om dom kan koka två stycken” Hon försvann snabbt iväg och jag var ensam igen.
Jag såg mig omkring i rummet. Ganska tråkigt, vita väggar, en tavla med nån konstig sjö på en av dom. En liten diskbänk med några skåp. Mörka golv. Ett bord i andra sidan bordet och min säng, en vit säng, med vita lakan på.
Jag stördes ur mina tankar när mamma kom in med äggen. Jag satte mig upp, ännu mera rät och drog fram bordet över mig. Jag älskade bordet. Det var som en bricka som man kunde justera höjd på. Men den hade
inga ben. Så man kunde dra den över sig. Som nu, jag kunde sitta kvar i sängen fast ändå ha ett bord. Den var jätterolig.Mamma skrattade åt min min.
”Vadå?” Frågade jag och skrattade
Jag fick äggen på en tallrik. Mamma gjorde även en macka som hon skrev MC på. Mina initialer.
”Juice?” Frågade hon
”Visst” Svarade jag, fullt upptagen med mitt ägg
Hon skrattade lite till.Jag åt upp min frukost. När jag var klar gav jag tallriken till mamma och skjutsade undan bordet, lade mig tillrätta och
vilade
------
Vet att den vart lite kort...
Hur var den? Komentera!
”Miranda, Miranda” Jag öppnade svagt ögonen.
Jag såg mig omkring. Allting var vitt.
”Va..var är jag?” Frågade jag sakta
”På ett sjukhus.” Jag hade nu kommit fram till att det var mamma jag pratade med.
”Varför?” Jag satte mig omkring och utforskade rummet ytterligare. Jag hade någon konstig maskin i näsan.
”Du slog i huvudet när du gjorde volten på plinten” Sa hon. Hon satt på sängkanten.
Två läkare kom in, en tjej och en kille.
”Emily” Tjejen sträckte fram handen mot mig. Jag tog emot den
”Miranda” Sa jag sakta
Killen kom också fram
”Robert”
”Miranda” Sa jag ännu en gång
”Vi ska göra en ny röntgen av ditt huvud och kolla igenom en sista gång. Det ser ut som att du har fått hjärnskakning” Sa Emily och började rulla ut min säng. Mamma gick efter och höll mig i handen.
Vi kom snart in i en mörkt rum. Jag lades på en bänk och fick en krage runt halsen. Sen gick alla ut ur rummet. Snart hördes ett klick och jag var klar. Jag lades på sängen igen och rullades tillbaka i mitt rum.
”Vi kommer snart tillbaka med resultatet” Sa Doktor Robert och han och Emily gick ut.
”Sov lite” Mamma strök mig på pannan
”Okej” Det gick fort att somna. Efter 3 minuter sov jag som en stock.
–
Jag vaknade 1 timme senare. Mamma satt och pratade med Emily och Robert i andra änden av rummet.
”Mamma?” Sa jag sakta
Alla tre huvuden vändes mot mig. Snart var alla hos mig.
”Vi har fått provsvaren” Började Emily
”Det ser ändå ganska bra ut” Fortsatte Robert ”Men du har fått en värre hjärnskakning och kommer bli kvar på sjukhuset i ungefär en vecka till”
Jag svalde och nickade kort
”Du behöver vila mycket nu” Emily log mot mig
”Vi ska nog gå nu” Hon gick mot dörren ”Vi finns om du behöver något”
Jag somnade om strax efter det och sov resten av dagen.
–
Jag vaknade vid 9 nästa morgon. Mamma var inte där. Jag vände huvudet mot bordet bredvid för att dricka lite vatten. Jag tog en klunk och ställde sen tillbaka glaset. Då såg jag en lapp.
”Miranda” Stod det på framsidan. Jag tog upp den och började läsa
”Hej gumman. Jag åkte till affären och köpte lite frukostgrejer. Är tillbaka innan halvtio. Puuss mamma”
Jag ryckte lätt på axlarna och lade tillbaka lappen. Jag gick på toa.
När jag kom tillbaka in i rummet stod mamma med två kassar i handen bredvid sängen. Jag log och lade mig i sängen igen.
”Jag köpte lite frukost. Första morgonen på sjukhuset ju” Sade hon
”Jo, ja” Sade jag och log
”Jag köpte ägg, vill du ha?”
”Jag tack” Jag satte mig upp i sängen och la en kudde bakom ryggen.
Mamma log
”Jag går och kollar om dom kan koka två stycken” Hon försvann snabbt iväg och jag var ensam igen.
Jag såg mig omkring i rummet. Ganska tråkigt, vita väggar, en tavla med nån konstig sjö på en av dom. En liten diskbänk med några skåp. Mörka golv. Ett bord i andra sidan bordet och min säng, en vit säng, med vita lakan på.
Jag stördes ur mina tankar när mamma kom in med äggen. Jag satte mig upp, ännu mera rät och drog fram bordet över mig. Jag älskade bordet. Det var som en bricka som man kunde justera höjd på. Men den hade
inga ben. Så man kunde dra den över sig. Som nu, jag kunde sitta kvar i sängen fast ändå ha ett bord. Den var jätterolig.Mamma skrattade åt min min.
”Vadå?” Frågade jag och skrattade
Jag fick äggen på en tallrik. Mamma gjorde även en macka som hon skrev MC på. Mina initialer.
”Juice?” Frågade hon
”Visst” Svarade jag, fullt upptagen med mitt ägg
Hon skrattade lite till.Jag åt upp min frukost. När jag var klar gav jag tallriken till mamma och skjutsade undan bordet, lade mig tillrätta och
vilade
------
Vet att den vart lite kort...
Hur var den? Komentera!
The chance to dream - Handling
"Du klarar det här nu" Mattias, min tränare är alltid så säker på att jag ska vinna. Ändå gör jag nästan aldrig det. Det är Minya Sjö. Min största fiende. Hon vinner alltid. Jag kommer tvåa.
Jag drack några klunkar vatten, gav den till Mattias och rättade till dräkten.
"Plats" Ropade domaren och jag gick till min startposition framför plinten.
Jag skakade av mig och tog sats
"Tre, två, ett, KÖR"
Jag sprang iväg mot plinten
SMOCK
----
Vad tycker ni? Jag vet att den var kort men del ett är ganska lång.
Komentera
"Du klarar det här nu" Mattias, min tränare är alltid så säker på att jag ska vinna. Ändå gör jag nästan aldrig det. Det är Minya Sjö. Min största fiende. Hon vinner alltid. Jag kommer tvåa.
Jag drack några klunkar vatten, gav den till Mattias och rättade till dräkten.
"Plats" Ropade domaren och jag gick till min startposition framför plinten.
Jag skakade av mig och tog sats
"Tre, två, ett, KÖR"
Jag sprang iväg mot plinten
SMOCK
----
Vad tycker ni? Jag vet att den var kort men del ett är ganska lång.
Komentera
"Du klarar det här nu" Mattias, min tränare är alltid så säker på att jag ska vinna. Ändå gör jag nästan aldrig det. Det är Minya Sjö. Min största fiende. Hon vinner alltid. Jag kommer tvåa.
Jag drack några klunkar vatten, gav den till Mattias och rättade till dräkten.
"Plats" Ropade domaren och jag gick till min startposition framför plinten.
Jag skakade av mig och tog sats
"Tre, två, ett, KÖR"
Jag sprang iväg mot plinten
SMOCK
----
Vad tycker ni? Jag vet att den var kort men del ett är ganska lång.
Komentera
Det är Copyright i hela designen. Designen är gjord och kodad av 
