”Miranda, vi är jätteledsna” Sa Emily
”Bara... Bara gå” sa jag och suckade djupt
Emily nickade och hon och Carson gick ut. Dörren stängdes och jag kunde äntligen gråta ut. Jag gröt och jag grät och jag grät.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag sov inge bra nästa natt. Alla tankar som fladdrade omkring, alla i min familj, inklusive mig själv, låg på sjukhus. Varav pappa låg i koma och min syster kanske inte ens var i livet. Hur kunde livet bara vända såhär? Från att jag nästan vann i Sveriges största gymnastiktävling till att jag kanske inte fick behålla hela min familj. Livet var fruktansvärt orättvist.

Tillslut lyckades jag iallafall sova 2 timmar, mellan 3 och 5. Resten av tiden var jag vaken.
Klockan tickade sakta framåt och vid 8-tiden kom äntligen Emily.
”Hej” Sa hon
”Hej...” Sa jag sakta
”Har du sovit nåt?”
”2 timmar” Sa jag igen, tyst och sakta
”Mycket tankar?” Frågade hon. Hon satte sig nu ner på sängkanten.
”Ja” Sa jag ”Får jag träffa dom?”
”Ja, din mamma är vaken och har inga större skador, förutom att hon är chockad. Men det kommer lägga sig så småningom”
”Okej, pappa? Min syster?” Frågade jag
”Än så länge får ingen gå in till dom förutom ordentligt skyddade läkare. Vartenda litet smuts kan göra så att dom inte vaknar” Sa hon med lägre röst
”Men... pappas läge var ju hanterbart igår?” Sa jag undrande och kollade snett på Emily
”Ja..” Sa hon bekymrat ”Men det har försämrats”
”Men.. Vad har ni gjort med Saga..?” Frågade jag
”Din syster har lagts i koma, allt för hennes egen säkerhet” Sa Emily igen, en aning bekymrad
”Koma?! Va?” Nästan skrek jag ”Tänk om hon inte vaknar
”Det finns ju alltid en risk, vad man än gör” Sa hon ”Och det är fifty fifty om hon vaknar eller inte...”
”Ni la henne i koma och det var mer chans att hon inte skulle vakna än att hon skulle det?!” Skrek jag
”Nej, det har jag inte sagt, det är lika stor chans på båda” Sa Emily lugnande
”Ta mig till mamma!” Sa jag med stressad
Emily reste sig upp
”Kom”
Jag nickade kort och reste mig upp jag också, jag började gå efter henne. Snart var vi framme vid en dörr som det stod ”Rum 158” på. Emily öppnade dörren och vi gick in. Rummet såg ungefär likadant ut som mitt, vitt överallt. Ett bord, en liten bänk, och en säng. På den låg mamma, för tillfället sovandes med två sladdar kopplade till sig.
”Mamma” Mumlade jag tyst och gick fram till henne. Jag drog lätt henne på pannan.
”Vill du vara själv med henne?” Frågade Emily och tog mig på axlarna.
”Ja tack” sa jag och log
Jag kände att Emily nickade och gick mot utgången. Dörren smälldes igen med ett litet ”Poff” och jag var ensam igen.
Jag drog henne på pannan en gång till. Mamma rörde på sig och la sig på sidan. Jag satte mig på kanten och lutade mig mot hennes bröst. Hon verkade sova djupt, hennes hjärta slog i lugn takt och hon andades normalt. Plötsligt flög det upp i huvudet, en låt som bara kom. Var var det Emily hade sagt? Var jag bra på att sjunga? Ja, jag var bra på att sjunga! Jag började nynna på låten, snart började jag även sjunga.

Mamma öppnade sakta ögonen
”Miranda?” Frågade hon svagt
”Hej” Sa jag och log
”Var det du som sjöng?” Frågde hon och log
Jag nickade
”Åhh Miranda” Sa hon hon och drog mig nära hennes bröst
Jag började smått gråta.
”Jag är så glad att du klarade dig” Mumlade jag mellan hulkningarna
”Åhh, jag med gumman” Sa hon och kramade om mig hårdare. Jag grät mer och mer.
Vi låg och kramades i kanske 20 minuter innan Emily plötsligt kom stormandes in.
”Saga har slutat andas!” Skrek hon med sin gälla röst.
Både jag och mamma reste oss upp hastigt.
”Va?!” Skrek vi båda
”Kom fort” Skrek Emily ännu en gång. ”Du behöver inte dom här sladdarna längre eftersom att du är vaken” Hon kopplade loss sladdarna från mamma och vi alla tre sprang iväg till det stora operationsrummet där det var säkert 15 läkare. I mitten var en bår, och där, där låg Saga, med hundratals sladdar kopplade till sig och 20 maskiner runt omkring. 10 av dom var andningsmaskiner. Emily stannade oss i dörren. Hon gick fram till dom andra och sa nåt som var omöjligt att tyda fram till ord. Hon kom tillbaka till oss.
”Ni får gå fram om ni tar på er detta, men rör henne inte” Sa hon och gav oss läkarkläder.
Vi tog snabbt på oss dom och gick fram. Vi stannade en meter ifrån båren. Där låg hon, våran lilla Saga. Den friska lilla tjejen som alltid varit så pigg och självständig, låg nu och andades med hjälp av ett tiotals maskiner. Det var helt ofattbart.
När vi hade stått och kollat på Saga i en halvtimme började alla läkare plötsligt springa runt, det vart fullständigt kaos. Jag och mamma vart knuffade bakåt mot dörren.
”Vaa... Vaa... Vad är det som pågår här? Fick mamma fram
Ingen svarade
”Vad är det som pågår?” Frågade mamma igen
Ingen svarade nu heller
Mamma ryckte tag i en tjej som gick förbi
”Vad är det som pågår? Det är faktiskt min dotter och hennes syster” Sa hon en aning irriterat
”Hon kan inte andas med maskinerna heller längre, det räcker inte” Sa tjejen och skyndade iväg
Nu stod alla runt henne och gjorde alla möjliga försök för att få Saga att andas.
”Det är hopplöst” Hörde jag en läkare säga ”Det kommer inte gå”
”Va?!” Nästan skrek jag, jag sprang fram till Saga's döda kropp. ”Du får inte dö, du får inte” Mumlade jag gråtandes i hennes hår. Mamma kom fram till mig, tog mig på axlarna och la huvudet i mitt hår.
”Älskade lilla vän” sa hon tilll Saga som låg där så fint med sitt blonda hår och kläderna som hon alltid hade på sig när hon åkte till morbror, den rosa tröjan med Hello Kitty på och dn örkblåa jeanskolen och dom vita, mönstrade strumpbyxorna. Det var tungt att hon faktiskt hade lämnat oss, min lilla älskade syster...
----------------------------------------------------------------------
HUr var den? Komentera!