Saga's kropp låg nu på en bår stor för en vuxen, iskall och nästan lila. Läkarna fipplade med massa maskiner. Jag och mamma stod och grät. Allting var kaos.
”Dom från dödsavdelningen kommer snart” Sa Emily när hon kom till oss
Mamma nickade kort mellan en hulkning och fortsatte sen gråta.
Det kom två läkare med filtar som dom skulle lägga över henne.
”Vänta” sa mamma ”Låt mig få säga en sista sak till henne”
Läkarna nickade och mamma gick fram till Saga.
”Älskade lilla vän. Du har idag lämnat oss. Mamma, pappa och din syster, Miranda, kommer alltid sakna dig. Tack för att du fanns den tid hos oss du hann. Tack Saga”
Mamma pussade henne en sista gång på pannan och backade sen. Jag gick fram, gav henne en kram och gjorde ett peacemärke på hennes hjärta med fingrarna, så som vi alltid gjort, varje kväll. Sen backade jag också. Läkarna gick fram och täckte henne med 4 filtar.
Snart öppnades dörrarna och 2 personer klev in. Jag antog att det var dom från dödsavdelningen. Tjejen som stod vid dörren pekade mot vårt håll och människorna kom mot oss.
”Din dotter?” Frågade den ena som var en dam runt 50
Mamma nickade.
Den andra, som var en man runt 55, hade redan gått fram till Saga och undersökt.
Kvinnan gick nu också fram till henne och granskade henne noga.
”Ja, vi tar med henne” Sa mannen med dov, bullrig röst.
Kvinnan nickade och dom båda tog tag i varsin ände och gick ut. Mamma och jag gick ut i korridoren och såg efter dom svarta skepnaderna som bara blev mindre och mindre, korridoren tycktes vara oändlig.

Mamma och jag gick in till rummet igen, till den plats där Sagas bår hade stått, nu var det bara golv, grönt sjukhus golv.
”Kom” Sa Emily ”Ni ska få gå till ett annat rum, ett rum där ni bara kan slappna av ett tag”
Hon tog oss på axlarna och vi började gå.
Efter att vi hade gått i korridoren i tre minuter kom vi till ett rum, lite roligare än dom andra. Det var ljusgula väggar och svart golv. Mitt i rummet stod ett bord med fyra stolar omkring, i ena hörnet var det en soffa med ett litet bord framför. I ett annat hörn var det ett till litet rum. Det var frostat glas på det fönster som fanns. Jag gick fram och kollade på dörren in till rummet ”Toalett” Stod det på en vit träbit.
Jag satte mig i soffan. Mamma kom strax efter.
”Det kommer komma in en till familj, en mamma, en pappa och en dotter på 14 år, dom har nyligen förlorat sin dotter och syster, som var 6 år. Ni kanske kan prata med dom och dela era tankar”
Mamma och jag nickade och satte oss ner i soffan. Emily gick ut.

Efter ungefär 10 minuter kom det in en familj, ledsna och hängiga. En mamma, en pappa och en dotter som såg ut att vara, precis som Emily sagt, 14 år. Dom gick fram till soffan, utan att ens göra nåt tecken på att dom hade märkt oss. Dottern satte sig bredvid mig medan föräldrarna satte sig bredvid mamma.
Jag granskade tjejen noga, ljusblont hår, bruna ögon och ganska smal. På grund av allt smink hon hade i ansiktet såg hon mycket äldre ut än vad hon var.
Hon tittade plötsligt upp. Hennes ansikte såg helt förskräckligt ut efter allt smink som kletats ut av alla tårar, men jag försökte få bort det och gav istället ifrån mig ett svagt leende. Hon log svagt tillbaka.
”Miranda” Sa jag och log lite större
”Maya” Sa hon och rätade på sig lite
Jag hade slutat gråta nu, det skulle ju ändå inte löna sig, Saga kommer inte tillbaka.
Maya drog med fingret under ögat, det var svart. Hon fick en chockad min, och sprang direkt till toaletten.
Medan jag väntade på att hon skulle komma tillbaka kollade jag mot mammas håll. Hon och Mayas föräldrar satt och pratade. Jag såg att mamma kunde slappna av och att hon mådde bättre av att prata med nån som var i samma situation. Jag log av känslan att hon hade det bra.

Maya kom tillbaka, skakandes med sina händer, antagligen för att dom skulle torka, och satte sig bredvid mig igen.
”Så...” Började jag ”Du har förlorat din syster?”
Maya tittade upp på mig. Hon nickade kort och svalde sen hårt.
”Jag med” Sa jag kort
”Kom” Sa Maya och reste sig upp ”Vi sätter oss hä borta”
Jag nickade och reste mig upp. Vi gick bort till ett hörn, som verkade vara ett litet kök. Det var det ett bord, två stolar och ett litet pentry. Vi satte oss vid varsin stol, mittemot varandra.
”Min syster var så fin” Började Maya
”Min med, hon betydde allt för mig” sa jag och kämpade för att tårarna skulle stanna innanför ögonlocken
”Vad hette din syster?” Frågade Maya
”Saga, din då?”
”Elsa” Jag såg att hon inte kunde hålla tårarna längre
”Jag och Saga stod varandra väldigt nära” Sa jag
”Jag och Elsa med” Sa hon ”Mamma och pappa har varit osams väldigt mycket så jag och Elsa har sökt skydd hos varandra”
Hon kunde inte hålla sig längre, en tår började saka rulla ner för hennes kind.
”Din syster blev bara sex år va?” Frågade jag svagt
”Ja” Hon nickade sakta ”Din då?”
”Åtta” Nu rullade det även ner en tår på min kind
Jag vände blicken mot pentryt. Det stod fika på diskbänken. Det låg även en liten lapp där. Jag reste mig upp och gick fram
”Ta gärna fika/Personalen” Stod det
”Vill du ha?” Frågade jag och vände mig mot Maya igen
”Visst” Ett svagt leende kom fram ur henne igen
Jag nickade och vände mig om igen. Jag tog fram 5 assietter och ställde på bordet. Sen tog jag fram 5 glas, fikat och cola.
”Det finns fika här om ni vill ha” Sa jag mot dom vuxna innan jag satte mig ner igen.
Maya hade redan börjat hälla upp dricka åt sig
”Vill du ha?” Frågade hon
”Ja tack” Sa jag och tog en bit av toscakakan.
Maya hällde upp till mig och tog själv en chokladboll. Dom vuxna kom och Mayas pappa började göra kaffe, eller han satte på vattnet, det andra var redan klart. Mamma och Mayas mamma tog varsin kaka och gick iväg till soffan igen. Mayas pappa tog två kakor, en som han började mumsa på medan han vänta på kaffet.
”PIIIP” Lät det från kaffemaskinen plötsligt och kaffet var klart. Mayas pappa tog kannan och 3 muggar och gick iväg till soffan, där lämnade han allting och kom sen tillbaka till diskbänken och hämtade sin assiett med den halvätna chokladbollen
och en hel bit av toscakakan. Sen gick han tillbaka till soffan och satte sig ner vid dom andra två.
 
”Vad heter dina föräldrar?” Frågade jag
”Mamma heter Karin och pappa heter Thomas” Sa hon efter att hon hade svalt slutet av chokladbollen ”Dina då?”
”Mamma heter Maria och pappa heter Dan” Sa jag ”Fast pappa ligger i koma just nu”
”Ojdå”
”Mamma, pappa och Saga var med i den där stora bilolyckan igår..” Sa jag och suckade
”Oj” Sa hon ”Din mamma klarade sig?”
”Ja” Sa jag och suckade ”Min syster dog och pappa vet vi inte”
”Oj” Sa hon ännu en gång
”Nå.. Har du några intressen på fritiden?” Frågade jag för att lämna ämnet, det var ju trots allt lite känsligt”
”Ja, jag tränar gymnastik och så sjunger jag lite” Sa hon
”Va?!” Utbrast jag ”Det gör jag med”
”Kul!” Hon skrattade ”Sjunger du bara covers eller egna?”
”Mest covers men har även hittat på några egna” Sa jag och log ”Det har kommit flera under tiden på sjukhus”
”Wow! Jag sjunger bara covers, men det är för att jag inte är bra på att skriva egna”
”Joo, det är du säkert, du måste bara hitta det inom dig” Sa jag och skrattade
”Har du nåt du kan sjunga nu?” Frågade Maya och log stort
”Hmm.. Ja, jag har en nu faktiskt” sa jag och fick direkt upp en låt i huvudet ”Vill du höra?”
”Jaa” Hon log
 


”Woow woow!” Maya stod upp och jublade.
Mamma, Karin och Thomas hade också kommit.
”Du har talang” Sa Karin och gav mig en kram.
Jag besvarade kramen. Mamma kom och gav mig en kram hon också.
”Du är så duktig” Mumlade hon i mitt hår.
”Tack allihopa” sa jag en aning högre
”Ska vi ika allihop vid soffan nu?” Frågade Thomas
”Abslout” Sa mamma och Karin i kör och vi gick allihop till soffan.
----
Hur var den? Komentera!